Nybörjaråret

Av Curt Augustsson


Curt Augustsson skrev Nybörjarspalten två gånger i Bitidningen. Materialet i tidningen var försett med bilder, men de ägdes inte av författaren varför vi inte kan använda dem. Materialet var så skrivet att det kom ungefär i rätt månad över hela året. Vi återger här materialet i löpande text och har tagit oss friheten att korrigera inledningarna lite för detta.


Mars

Hej alla nya och gamla biodlare!
Jag heter Curt Augustsson och har blivit ombedd att skriva denna traditionsbundna spalt. Det är inte utan en viss oro man tar sig an en sådan uppgift. För mitt inre öga, ser jag inte en massa nybörjare som kastar sig över Bitidningen för att lära sig en massa nyttigheter. Snarare ser jag gamla ärrade veteraner. Nåväl, jag hoppas att jag kan bidraga med lite trevlig läsning som kan passa för alla.

Har kallat mig för biodlare sen 1983. Jag bor i Långared, en by utanför Alingsås. Här har jag också min bigård som normalt omfattar 5-8 samhällen. Området kan betraktas som skogsbygd.

Min förening är Alingsåstraktens BF, med ett sjuttiotal medlemmar.

Det är inte säkert att nybörjarspalten blir som den brukar, dvs med mängder av goda råd. Jag har valt att skriva en spalt som inte enbart vänder sig till de som redan är biodlare, utan även till de som tycker om bin i största allmänhet. Det finns också (hoppas jag) en massa människor som överväger att bli biodlare. Om du som läsare tror att spalten kan intressera utomstående, så låna ut ditt ex. av Bitidningen.

Vi skall följa bisamhället under ett år, för att studera vad som sker där inne i mörkret. Dessutom skall vi se vad biodlaren gör under samma tid. Men allra först skall jag presentera huvudpersonen nämligen honungsbiet, Apis mellifera.

Honungsbiet har funnits på jorden i bortåt 50 miljoner år. Det kan jämföras med vår egen människoras, Homo sapiens sapiens som funnits i ca 50 tusen år.

Biet har alltid anpassat sig till sin omgivning och dess förutsättningar. Olika biraser har utvecklats i olika delar av världen och alla har egenskaper som gynnat dem där de utvecklats. Innan människan började flytta runt de olika biraserna, var de ganska enhetliga. Men raser inom en art ger som regel livsduglig avkomma, och idag är det mesta en salig blandning av olika raser. På senare tid har man insett att värdefulla genbanker gått eller håller på att gå förlorade.

Låt oss ändå studera tre biraser

Vi börjar med det Nordiska biet, Apis mellifera mellifera. Detta bi kom till Skandinaviska halvön för ca 10 tusen år sedan i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka. Det är naturligtvis mycket välanpassat till vårt klimat, och klarar våra vanligtvis långa och kalla vintrar. Biet är nästan svart till färgen, och kännetecknas av stor sparsamhet. Även en mager flora kan alltså ge ett överskott av honung. Tyvärr finns det Nordiska biet nu på listan över utrotningshotade djur. Stora arbeten är igång för att rädda det som finns kvar.

Nästa biras är det Italienska biet, Apis mellifera ligustica. Detta bi, som för övrigt är det enda av raserna som är gult eller gulbrunt till färgen, var inhemskt på Italienska halvön långt före istiden. Alperna hindrade biet att självt tränga norrut. Rasen är anpassad till medelhavsländernas klimat med korta, milda och fuktiga vintrar, samt torra somrar med långvarigt nektarflöde. Rasen är mycket populär i Sverige. Trots att detta bi är känsligt för vårt klimat, kan det på ett fantastiskt sätt utnyttja stora ensidiga drag från t.ex. raps och klöver. I jämförelse med det Nordiska biet, är det Italienska mer slösaktigt med resurserna. Det omsätter genast indragen nektar i yngel. Vid långvarigt avbrott i draget, kan det därför lätt uppstå foderbrist.

De bin som fanns i Mellaneuropa före istiden, trängdes söderut av det bistra klimatet. En del hamnade i Sydfrankrike och en del på Balkanhalvön. Eftersom betingelserna var olika, utvecklades två skilda raser. Den ena var just det Nordiska biet, som från Frankrike snabbt flyttade norrut när isen försvann. Den andra rasen var Krainerbiet, Apis mellifera carnica. Krainerbiet hindrades av Alperna i väster och Karpaterna i norr, men i österled kunde det utbreda sig till trakterna norr om Svarta havet.

Klimatet där denna ras utvecklades, karaktäriseras av hård lång vinter, kort vår och het sommar. Det finns ingen annan biras som har en så snabb utveckling på våren. Det betyder att tidigt blommande grödor kan utnyttjas effektivt. Men en explosionsartad utveckling leder ofta till svärmning, vilket också är rasens nackdel. Genom selektiv avel och rätt skötsel kan man bemästra svärmningen.

Det finns ytterligare en rad biraser, men det skulle föra allt för långt att beskriva dem alla.

Genom att under kontrollerade former korsa biraser, kan man få fram bin med speciella egenskaper. England drabbades i början av 1900 talet av en svår epidemi av trakékvalster. Det inhemska engelska biet, en variant av det nordiska, slogs ut under en period av 12 år. Broder Adam, munk i klostret Buckfast i Devon, tog över klostrets biodling 1919. Han började exprimentera med korsningar mellan det inhemska engelska biet och importerade italienska bin. Detta blev början till buckfastbiet. Ett idogt och kvalificerat arbete har lett fram till det bi som idag odlas under namnet Buckfast. Buckfastbiet har blivit mycket omtyckt, men kräver naturligtvis en kontrollerad avel för att bibehålla sina egenskaper. Detta bi anses vara flitigt, sparsamt, svärmtrögt och motståndskraftigt mot nosema. Färgen varierar, men det påminner om Ligustica.

I ett bisamhälle kan man hitta tre olika individer.

De flesta vet säkert att det handlar om drottning, arbetsbi och drönare. Även om bisamhället innehåller olika individer, fungerar det faktiskt som en egen individ. Vare sig drottning, arbetsbi eller drönare kan leva ett eget liv utanför kupan. Alla är beroende av varandra.

Drottningen, ja det finns bara en drottning i ett bisamhälle, beskrivs ibland som binas överhuvud. Hon kallas även för vise. Drottningen sörjer för samhällets fortbestånd genom att lägga ägg vilka kläcks och utvecklas till nya bin. Hon har även förmåga att styra övriga aktiviteter i kupans mörker. Mycket av det som sker i naturen, styrs med hjälp av dofter. Ämnen som avger sådana styrdofter, kallas feromoner. Drottningen utsöndrar flera typer av feromoner, som var för sig eller tillsammans, styr samhället. Ett av luktämnena, kallat feromon 1, stimulerar t.ex. vaxproduktion och byggverksamhet. Det motverkar svärmningsinstinkten och det utlöser vårdinstinkten hos de bin som skall mata larver. Så länge drottningen förmår producera ca.5 mg feromon 1 per dag, har det verkan i bisamhället. Om drottningen går förlorad, sjunker feromonhalten i kupan och redan efter någon timma märks detta på bina genom kraftig oro. Den snabba reaktionen är livsviktig för bina. Dom har nämligen möjlighet att föda upp en ny drottning från ägg eller larver som är högst tre dagar gamla. Det är alltså inte någon skillnad på ägg som skall bli arbetsbi och ägg som skall bli en drottning. Det är fodret som larven får som avgör detta. Drottningen kan producera enorma mängder ägg. När samhället står på toppen av sin utveckling, kan hon lägga omkring 2000 per dag. Varje ägg väger ca.0,13 mg och är ungefär 1,5 mm långt. En drottning väger i genomsnitt 0,23 gram, dvs. hennes äggproduktion per dag är större än hennes egen vikt. Under en livstid, som kan uppgå till 4-5 år, kan hon lägga mer än en halv miljon ägg. I biodlingen utnyttjar man emellertid sällan drottningen mer än två år.

Omkring en vecka efter det att drottningen föds, flyger hon ut för att para sig med drönare. Själva parningen äger rum högt uppe i luften. Vanligtvis parar hon sig med 8-10 drönare. Hennes sädesbehållare kommer då att innehålla mer än 5 miljoner sädesceller. Drottningen kan själv påverka om det ägg hon lägger skall vara befruktat eller ej. Ur befruktade ägg föds arbetsbin, och ur obefruktade föds drönare.

Här lämnar vi drottningen och övergår till arbetsbina. Även dessa är honor, men har fått sina äggstockar tillbakabildade.

Om bina blivit av med sin drottning, och inte lyckats föda upp en ny, kan arbetsbin bli äggläggande. Sådana ägg kläcks i vanlig ordning, men utvecklas till drönare eftersom arbetsbin inte är befruktade. 0m inte biodlaren ingriper går samhället under. Från ägg till färdigt arbetsbi tar det 21 dagar. Allt efter ålder kommer arbetsbiet att ha olika uppgifter i samhället. Man kan grovt dela in verksamheten i tre perioder. Under den första perioden har biet endast inomhus arbete. Den första uppgiften är att putsa celler så att de är rena och fina. Drottningen lägger bara ägg i rena celler. Fram till 3:e levnadsdagen blir ungbina matade av äldre bin, men under den 3:e dagen börjar de äta av honung och pollen. I och med detta utvecklas speciella körtlar som producerar fodersaft, ett proteinrikt sekret som är nödvändigt för bilarven. När det unga biet är sex dagar gammalt, är fodersaftproduktionen så stor att det övergår till att mata larver. Biet kallas nu för ambi. Fodersaft produceras ungefär fram till 10:e dagen. Nu lämnar biet kupan för första gången. Dels för att orientera sig och känna igen sin egen kupa, dels för att tömma tarmen. Man kan se dessa bin som ett litet moln gungande upp och ner framför flustret. Biodlaren kallar detta för förspel.

Nu har biet kommit till den andra perioden av sin verksamhet, nämligen övergången till utetjänst. Under denna tid tar biet emot nektar och pollen från fältbina, för behandling och lagring. Vidare utvecklas vaxkörtlarna. Biet blir byggbi. Vid 18:e till 20:e dagen är giftkörteln fullt utvecklad, och biet kan tjänstgöra som vakt vid flustret. Från och med 21:a dagen inleds arbetsbiets tredje utvecklingsperiod. Nu startar fältarbetet, dvs att samla nektar, pollen, kittvax och vatten. Detta är en slitsam period i biets liv. Efter ett par veckors arbete dör det.

Ett arbetsbi blir alltså i normala fall inte äldre än 4-5 veckor. Undantaget är de bin som föds i augusti eller senare. De kommer att leva hela bivintern vilket betyder ca.8 månader. Detta beror på att bina under den yngelfattiga perioden kan bygga upp ett stort proteinöverskott i den sk. fettkroppen, och därigenom bli långlivade.

Den sista av individerna i kupan är drönaren. Han utvecklas, som tidigare sagts, ur ett obefruktat ägg. Hur märkligt det än låter, så har han alltså ingen far. Hans arvsanlag bestäms av mor, morfar, mormor osv. Detta är viktigt att känna till vid drottningodling, som jag skall ta upp i en senare artikel. Förr i tiden kallades drönaren för vattubi. Man trodde att han försåg samhället med vatten. Det gör han emellertid inte. Det är trots allt en mystisk individ, och än idag vet man inte med absolut säkerhet, om han har fler uppgifter än att para sig med drottningar.

En drönare kan bli uppemot 50 dagar gammal, och tillbringar det mesta av sitt liv inne i kupan. Han äter en hel del. Man räknar med att en drönare äter lika mycket på en dag som fem arbetsbin kan dra in. Normalt håller bina sig med mellan 200 och 1000 drönare, under den tid som parning kan vara aktuell. När hösten kommer, kastar bina helt sonika ut drönarna ur kupan. Biodlaren kallar detta för drönarslakten.

Men hur ser det ut i bikupan?

I början på mars sitter bina fortfarande stilla tätt, tätt tillsammans. Man säger att de sitter i vinterklot. Bina sitter på det foder som biodlaren gav dem i höstas, istället för den honung som skördades. När inte bina har något yngel att föda upp, går det inte åt så mycket mat. Men så snart dagarna blir längre och utetemperaturen stiger, vaknar livsandarna. När drottningen börjar lägga ägg, ökas temperaturen i kupan. Genom att lägga handen på kupans täckbrädor och känna på värmen, kan biodlaren avgöra om samhället är igång med yngelsättning. Nu ökar foderförbrukningen kraftigt, och det vill till att biodlaren inte var för sparsam i höstas. En varm vårdag när solen skiner, flyger bina ut för att rensa sig. Dom har ju samlat avföringen i tarmen under hela vintern. Om bina suttit på olämpligt foder, blivit av med sin drottning eller blivit kraftigt störda, kan det hända att dom tömmer tarmen inne i kupan. Det betyder oftast samhällets undergång. Biodlaren kallar detta för utsot.

Om man befarar att bina har dåligt med mat, så går det bra att ge dom ett tillskott efter rensningen. Många biodlare ger bina extrafoder antingen det behövs eller ej. Det är ingen bra taktik. Har bina gott om foder så blir resultatet att de fria celler som behövs för äggläggning fylls. Behövs tillskottsfoder , så skall det ges som 50% lösning av socker i vatten. Om man vet att bina har mat så det räcker, men hör ett kraftigt brusande, kan det vara ett tecken på att de behöver vatten. Ge dom en foderballong med ljummet vatten.

Skugga flustren med en skiva, så luras inte bina ut bara för att solen skiner. Passa på att göra rent bottnarna en dag när det är kallt och bina sitter still. Ställ samhället åt sidan och byt eller gör rent bottnen.

Viktigt är också att lägga bra med isolering på kuporna. Det är nu den behövs. Är isoleringen våt av kondens, så byt ut den.. I övrigt är det inte så mycket att göra i bigården i mars.

April

I TV programmet Fråga Lund, ställdes en gång frågan om människan har någon egentlig uppgift i det ekologiska systemet. Svaret var, lite lakoniskt, att vår enda uppgift är att föra generna vidare. Men, sade de lärde, man kan ha mycket roligt under tiden. Om bina har roligt eller inte, är en fråga som vi inte lär få svar på, men att de fyller sin plats i det ekologiska systemet därom råder inget tvivel.

Binas näringsbehov

För att leva och utvecklas behöver bina, liksom alla andra levande varelser, näringsämnen. Till näringsämnena räknar vi proteiner, fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Dessutom behövs så klart vatten. Proteiner eller aminosyror finns i naturen i olika former. Binas proteinkälla är pollen. Pollen kallas också för frömjöl, och är växternas sädesceller. Denna näringskälla ger inte bara proteinbehovet, utan även fett, vitaminer och mineraler. Näringsvärdet i pollenkornen varierar från växt till växt. En del pollensorter saknar helt värde för bina t.ex. gran och tall. Andra pollenkorn består av ett tunt skal utan innehåll t.ex. äpplesorten Gravensteiner och päronsorten Moltke.

Varje bi förbrukar, under sin tid från ägg till färdig insekt, styvt 100 mg fullvärdigt pollen. Det betyder ca 30 kg pollen för ett samhälle under ett år. En full pollenlast för ett bi innebär ca 10 mg. En enkel beräkning ger att det fordras omkring 3 miljoner resor för att täcka behovet. En bra drottning lägger ca 2000 ägg per dygn. Då behövs det 1 pollenlastat bi i sekunden under 8 timmar för att klara dagsbehovet av pollen. En äppleblomma lämnar ungefär 1,5 milligram pollen. Med hjälp av dessa siffror, tror jag att var och en förstår vilken enorm betydelse bina har för växternas frösättning och fortlevnad. Det är ju bara bin som övervintrar i stora samhällen, och har resurser för pollinering så här på vårkanten.

Men nu var det ju inte bara pollen som bina behövde för livets uppehälle. De måste ha kolhydrater också. Dessa får de från nektar som blommorna avsöndrar, eller från den sockerhaltiga vätska som vissa blad och barrlöss producerar.

Bina samlar nektar i den så kallade honungsblåsan, vilken kan rymma upp till 70 mg nektar. Detta kan jämföras med biets egen vikt på 100 mg. För att fylla honungsblåsan, kan det behövas mer än 1000 blombesök. Detta kan ta ungefär en timma i anspråk. En bra dag kan ett bi samla knappt ett gram nektar.

Sockerhalten i nektarn varierar kraftigt mellan olika blomsorter, men medelvärdet är omkring 40-50%. Nektarn torkas och omvandlas med hjälp av enzymer till honung. Honung innehåller minst 80% socker i form av druv och fruktsocker. Detta skall jag skriva om i en senare spalt som skall handla om just honung. Det går åt en hel del honung för samhällets eget behov. Riktigt hur mycket kan vara svårt att säga, men det kan vara mellan 50 och 100 kg. Överskottet lagras för vintern.

Det är detta överskott som biodlaren kan skörda som honung. Givetvis måste han betala tillbaka i form av sockerlösning, annars skulle bina svälta ihjäl. Vatten räknas inte som näringsämne, men binas behov av vatten är mycket stort. Vatten användes för att späda ut lagrad honung vid tillverkning av larvfoder. Dessutom kan bina sänka temperaturen i kupan, om det skulle bli för varmt, genom att sätta av vattendroppar på vaxkakorna. När vattnet avdunstar åtgår energi i form av värme. På så sätt sjunker temperaturen i kupan. Ett samhälle förbrukar omkring 30 liter vatten på en säsong. Det är bra om det finns vatten i närheten av bikuporna. Om inte, måste biodlaren ordna med detta på något sätt.

Det skulle inte vara särskilt ekonomiskt för bisamhället om varje bi skulle flyga omkring och leta efter nektar, pollen och vatten. Därför har bina ordnat det så sinnrikt att de har ett språk med vars hjälp de kan meddela övriga dragbin vart de skall flyga för att hitta näring eller vatten. Bina kan naturligtvis inte tala med varandra, utan språket är mycket exakta rörelsesignaler i kombination med dofter från t.ex. den aktuella blomman. När ett bi hittat en bra nektarkälla, fyller det honungsblåsan och flyger till kupan. Här stöter det upp en del av nektarn så att kamraterna kan bedöma kvaliteten och känna doften. Därefter börjar biet att dansa på vaxkakan. 0m blommorna är mer än 50 meter från kupan utför biet en rörelse som kalla vippdans. Biet rör sig i ett mönster som kan liknas vi en tillplattad åtta. Under den rätlinjiga delen (mitten på åttan) av dansturen, vilken upprepas många gånger, vippar biet kraftigt med bakkroppen. Tempot på dansen visar avståndet till blommorna. Lutningen på den rätlinjiga turen i förhållande till lodlinjen i kupan, översätter bina till flygvinkel i förhållande till solen. Informationen i dansen är så perfekt, att det dansande biet till och med kompenserar för vindavdrift och motvind.

Hur ser det ut i kupan?

I början av april har det som regel varit några fina dagar med temperatur upp till 10 grader i skuggan. Det är nu som naturen vaknar på allvar, och de flesta biodlare i våra trakter har sett bina flyga till krokus och andra tidiga blommor. Det är inte utan att det kliar i fingrarna för att öppna kuporna och hälsa på bina. Men det får stanna vid tanken. Mina samhällen fick 20 kg socker i höstas, så det lär inte vara någon brist på foder. För övrigt behöver man inte öppna kupan så här års för att veta att allt står rätt till. En titt på hemvändande bin räcker oftast. Ett lugnt beteende på flusterbrädan och stora pollenklumpar på bakbenen visar tydligt att bina har en drottning som börjat sin äggläggning.

Vårundersökning

I slutet på april brukar det vara dags att göra en ordentlig undersökning. Det är alltid en högtidsdag för biodlaren, när han tänder rökpusten första gången för året och går till kuporna. Men man skall inte störa bina mer än nödvändigt vid denna tid, så använd inte röken i onödan. Det man vill veta vid den första undersökningen är om det finns tillräckligt med foder (eller kanske för mycket), om det finns äggläggande drottning och om bina verkar friska. För biodlaren tar det kanske två minuter att få svar på dessa frågor. Man behöver inte leta reda på drottningen, det räcker med att se ägg eller larver. Om man var frikostig med socker i höstas, kan det vara nödvändigt att ta bort någon foderkaka för att ge drottningen utrymme för äggläggning. Om något gått på tok dvs det finns ingen drottning, så förena samhället med ett som har drottning. Av försiktighetsskäl lägger jag alltid ett spärrgaller emellan.

När sälgen börjar blomma, sker det en snabb utveckling i kupan. De ägg som läggs i slutet på april kommer att vara de bin som skall ta vara på mitt huvuddrag dvs vildhallon. Tyvärr är det vanligt att vädret ställer till problem. Blir det kallt så minskar drottningen på äggläggningen.

Apropå tända rökpusten. De flesta trädgårsmästerier säljer torvblock för trädgårdsanläggningar. Ett torrt block är lätt att såga ner till lagom stora bitar för rökpusten. Billigt och bra.

En varm dag med kraftigt drag på sälg, är ett utmärkt tillfälle att leta efter drottningen om det är nödvändigt. Det är relativt lite bin hemma så hon är lätt att hitta. Är hon inte märkt med färgprick, så gör det nu. Innan hon släpps tillbaka så spraya kallt vatten på henne. Då rör hon sig lite trögare, och det är ingen risk för att bina kastar sig över henne.

Drivfodring

För att minimera effekterna av dåligt väder, så kan man ”lura” bina att tro att det inte är så dåligt trots allt. Genom att ge bina små doser av socker- eller honungslösning, simuleras ett nektarflöde. Detta kallas för drivfodring. Fodret skall som sagt ges i små doser. Själv använder jag honungsburkar, där jag gjort några små hål i locket. Över foderbrädans hål sätter jag fast ett bitätt nät. Det skall vara spänt så att burklocket ligger an. Varje morgon får bina ca 2dl av 50% honung i vatten. Detta motsvarar 40% socker. Det är inte helt riskfritt att drivfodra. Bisvaga samhällen kan tex överge yngel om det blir riktigt kallt. Bimassan räcker inte till för att hålla värmen i hela yngelklotet. Vidare finns alltid risken för röveri. Om man upptäcker att röveri pågår, vilket syns på en ovanligt kraftig flygaktivitet, så gäller det att handla snabbt. Det är sällan det hjälper att minska flusteröppningen hos det rövade samhället. Själv gör jag följande: Jag försöker lista ut vilket samhälle som rövar. På detta plockar jag bort täckbrädorna och lägger på ett tidningspapper med ett par små hål. Ovanpå pappret lägger jag ett spärrgaller. Sedan sätter jag på det rövade samhället. Det som vanligtvis händer är att det svaga samhället på toppen utvecklas fint. Efter ett par veckor flyttar jag det hela åt sidan och ställer toppsamhället på platsen. Flygbina kommer nu att hamna i det svagare toppsamhället, som då oftast behöver mer utrymme.

Grundreglerna för drivfodring är
1. Drivfodra bara när det finns pollen att hämta.
2. Drivfodra bara starka samhällen.
3. Se till att bina får vatten.
4. Se till att drottningen har plats för äggläggning.

Foderram

För att gå händelserna lite i förväg, så är det på det viset att äggläggningen kan behöva stimulans under andra delar av säsongen. Bina är mycket känsliga för avbrott i nektar och pollenflöde. En enda dags avbrott på grund av regn eller storm bromsar äggläggningen. Detta är binas sätt att överleva. Ett utmärkt sätt att underhålla bina är att ge dem en foderram med torrt socker. Det torra sockret används bara när det behövs. Det lagras inte i inverterad form som foder, och hamnar alltså inte i skattlådorna.

Alla biodlare bör ha lika många foderramar som samhällen. Jag gör mina foderramar på följande sätt:
Ta bort alla avståndsstift från en ram. Lägg ramen på en masoniteskiva som är lika bred som ramens överlist. Rita av ramen med blyertspenna på masoniten. Stryk lite trälim på överlistens överskjutande delar. Vänd masoniteskivan och lägg den på ramen. Spika mellan strecken som ritades, i överlisten sätts bara en spik i varje överskjutande del. Såga av överlisten jäms med sidolisternas insida. Såga bort masonite bitarna som sticker utanför sidolisterna. Gör andra sidan på samma sätt. Sätt på sidoavstånds stift i nederkant.

Ta bort en av de bakre ramarna i yngelrummet och häng dit foderramen. . För att få igång foderramen fuktar man sockerytan med lite vatten.

En LN ram rymmer 1,6 -och en Svea 1,8 kg socker

Maj

Ja så är vi framme i maj, men i skrivande stund är det fortfarande mars. Hos mig var bina ute på rensningsflykt i mitten på februari. Bottnarna är rengjorda och av mängden vaxsmulor, dvs det täckvax på fodret som bina gnager av, så verkar det ha varit en lugn vinter.

I kupan

I maj har naturen öppnat skafferiet för bina. Vanligtvis sätter jag på första skattlådan i början av denna månad. Är samhället starkt så är det normalt inga bekymmer med detta. Svaga däremot kan få besvär med värmehållningen. Den som känner sig osäker kan lägga ett tidningspapper mellan skattlådan och yngelrummet. När bina behöver plats gnager dom hål på papperet. En detalj som är värd att ta upp är det här med spärrgaller under skattlådan. Många garvade biodlare tycker att spärrgaller är onödigt. Det utgör en honungsbroms säger de. Det finns emellertid inte någon forskning som visar att detta är sant. Spärrgallret har så många fördelar att åtminstone alla nybörjare bör använda det. Bland fördelarna kan nämnas: Det är lättare att hitta drottningen, man behöver inte leta svärmceller i skattlådorna, vid honungsskörden är det lätt att få skattlådorna tömda på bin. Finns det yngel bland honungsramarna, så lämnar inte bina dessa.
Skulle man trots allt vilja försöka utan spärrgaller, så är knepet att sätta på första skattlådan i precis rätt tid. Denna tidpunkt är när ett kraftigt drag börjar. Skattlådan fylls då snabbt och utgör en spärr för drottningen. Missar man är risken stor att yngelklotet blir utspritt.

Vanligtvis sätter man utbyggda ramar i första skattlådan. Den som just skaffat bin har naturligtvis inga sådana utan använder mellanväggar. Så länge draget pågår bygger bina celler. Det är naturligt och skapar harmoni i samhället. Mitt första samhälle inhandlades i maj 1983. Det satt på 10 lågnormal ramar. När säsongen var slut hade det byggt 50 ramar och lämnat över 100 kg honung. Man säger att det kostar honung att bygga vax, men det undrar jag om det gör. Om samhället inte ges möjlighet att bygga, skapas som sagt disharmoni. Min uppfattning är att ett sådant samhälle samlar sämre.

Som biodlare kan man göra en del som underlättar för bina. Att yngelrummen är isolerade är kanske självklart, men det kan finnas goda skäl att även isolera skattlådorna. Själv använder jag ramar av polystyren som träs utanpå skattlådorna. Isoleringen skyddar både mot värme och kyla. Ett jämt inomhusklimat underlättar torkningen av den indragna nektarn. Vidare skall man se till att bina har en bra landningsbräda när dom kommer hem med full last. Ett bi har svårt för att landa på en vågrät yta. En lämplig vinkel är ca 45 graders lutning. Flyghålet skall vara väl tilltaget, dels för att undvika trängsel dels för att underlätta för fläktbina att ventilera ut vattenånga från nektarn. På en uppstaplingskupa kan flyghålet vara lika brett som yngelrummet, och gärna 20 mm högt.
I förra numret tog jag upp binas näringsbehov, denna gången tänker jag skriva lite om biväxter och lite om svärmning. Om bina svärmar så blir det väl inte förrän tidigast i slutet av juni ,men det kan ju vara bra att vara påläst.

Biväxter

Binas historia är ungefär lika gammal som de blommande växternas. Det vi i dagligt tal kallar biväxter är sådana blommande växter som har särskilt stor betydelse för bisamhället och för honungsskörden. Pollinerande insekter besöker alla blommor som har något att erbjuda. Någon har sagt följande tänkvärda: Om de pollinerande insekterna skulle försvinna från jorden, då skulle större delen av växtligheten försvinna och därmed förutsättningarna för ett ekologiskt system. Om människan skulle försvinna, skulle detta inte märkas.

Det är inte möjligt att i den här spalten räkna upp alla biväxter, och det kanske inte är så rolig läsning heller. Jag nöjer mig med några få som har stor betydelse.
För att börja från början, så är det vårens växter som bestämmer utvecklingen hos bisamhället. De utan jämförelse viktigaste blommorna på våren hör till släktet Salix, dvs. videarterna. Det finns ett trettiotal arter av vide. Den mest betydelsefulla är sälgen (Salix caprea). Sälgen är tvåbyggare, vilket betyder att han- och honblommor sitter på olika träd. De stora gula blommorna är hanblommor. De lämnar stora mängder pollen. Detta pollen har en mycket hög proteinhalt. Den kan uppgå till 50%. Både han- och honblommor lämnar nektar med relativt låg sockerhalt. Man kan faktiskt säga att antalet sälgar, bestämmer hur många bisamhällen ett område kan hysa. Det är sällan biodlaren får känna smaken på sälghonung, eftersom det mesta går åt för samhällets uppbyggnad. Att få sitta under en blommande sälg en ljummen vårdag, och höra hur luften formligen vibrerar av tusentals bin, det hör till livets höjdpunkter. Tänk på sälgens värde innan du frestas att ta till röjsågen.

Förr sade man, att om bina klarat sig fram till dess att vitsipporna stod i blom, var det ingen risk för svält. Detta är kanske en sanning med modifikation. Vitsippan producerar ingen nektar alls, men tack vare att det finns så många blommor, kan det bli en hel del pollen. Ett bi måste dock besöka bortåt 150 vitsippor för att få ihop två pollenklumpar.
En annan blomma, vilken trädgårdsägare avskyr men som biodlare älskar, är den vackra maskrosen. Det finns mer än 400 olika arter, men den som vi tänker på normalt är ogräsmaskrosen Taraxacum vulgare. Maskrosen är leverantör av både nektar och pollen.

Blomman är bara tillgänglig för bina på förmiddagen, sedan slår den ihop blomkorgen. Nu när stora arealer ligger obrukade, kan faktiskt maskrosen ge ett honungsöverskott. Blommorna är så rika på nektar, att man till och med kan sätta vin på dem. Det vetenskapliga namnet Taraxacum kommer från grekiskans taraxis som är namnet på en orientalisk ögonsjukdom mot vilken maskrosen ansågs vara ett botemedel. Kraften mot ögonåkommor ansågs vara så stark att det räckte att bära maskrosrot i ett band om halsen för att bota rinnande ögon. En kvinna fick i så fall inte bara klara och friska ögon, utan hon blev också oemotståndlig för männen.

Efter maskrosen kommer många blommor. Bina är mycket ekonomiska av sig och väljer alltid det som ger mest utbyte till minsta möjliga insats. Många blommor på en och samma växt kan vara lika bra som enstaka blommor med mycket hög sockerhalt i nektarn. Vitklöver och rödklöver är bra exempel på växter med många blommor. Ett blomhuvud på vitklöver, består av upptill 80 blommor som alla producerar nektar och pollen.

Sockerhalten i vitklöverns nektar ligger runt 40%, medan rödklövernektar stannar vid ca 35%. Å andra sidan producerar rödklöver mer nektar per blomma, så det jämnar ut sig. Rödklöverblomman har, tack vare en sammanväxning av kronblad och ståndarrör. en lång sk. kronpip. Längden på pipen kan vara ungefär 10 mm, varför bina med sin 6 mm långa tunga har vissa problem att nå nektarn. Nektarproduktionen är emellertid så stor att den kan stå flera millimeter upp i röret, och på så vis kan biet nå en del. Humlor har en betydligt längre tunga än bina, och kan lätt nå ända ner i botten. Men humlorna lär sig snart att det snabbaste sättet att nå nektarn, är att bita hål i kronpips basen. Detta hål utnyttjar även bina. En sådan genväg till nektarn går naturligtvis ut över pollineringen.
Innan vi avslutar biväxterna, skall vi se på den växt som kanske ger det största honungsutbytet i skogslandskapen, nämligen vildhallon.

Hallon blommar först andra året. Efter det att busken burit frukt dör den. Varje blomma har ett stort antal ståndarknappar, och levererar en stor mängd pollen under ca 1, 5 dygn. När det gäller nektar, så utsöndras denna i stort sett kontinuerligt under 48 timmar. Hallondraget varar alltså hela dagen om temperaturen tillåter. En hallonblomma lämnar ca 11 mg socker. Omräknat till en burk honung på 700 gram, betyder det att 50000 blommor lämnat nektar till samhället. Ett bra samhälle i en trakt med hallon, kan ge ett överskott på omkring 40 kg, vilket är skörden från nästan 3 miljoner hallonblommor.
Här lämnar vi biväxterna och övergår till nästa månadstema, nämligen svärmningen.

Svärmningens orsaker

Jag tror att de flesta människor vid något tillfälle har sett en bisvärm. Det är en fantastisk naturupplevelse att se kanske 20000 bin, sittande i en stor klase. Men hur går det till, och varför svärmar bina? Som alla vet vid det här laget, sker befruktningen av drottningen högt uppe i luften. När detta är klart kan drottningen producera ägg i flera år, och ge upphov till nya individer. Men som jag skrev i någon av de första artiklarna, kan man betrakta hela bisamhället som en individ. Individen bisamhället fortplantar, eller med ett bättre ord, förmerar sig genom delning.

En annan insekt som använder samma teknik är myran, som förövrigt är släkt med bina (gaddsteklar). Själva skeendet kallas för svärmning. Exakt vad som utlöser driften att svärma är inte vetenskapligt fastlagt. En teori, som jag ansluter mig till, skall jag försöka beskriva. När bisamhället startar sin utveckling på våren, kommer en del av de sk. vinterbina att utveckla sina fodersaftkörtlar. Detta är en förutsättning för att de nykläckta larverna skall få mat. Så småningom kryper dom första bina ur sina celler. När dessa bin är sex dagar gamla producerar dom fodersaft och blir ambin. Efterhand så dör dom gamla vinterbina men samhället fortsätter att växa. Som alla mins så lägger drottningen 2-3000 ägg per dygn.

Varje ambi kan mata två till tre larver. Detta leder som alla förstår till ett stadium då det finns för många ambin i förhållande till larver att mata. Plötsligt innehåller samhället en massa ungbin som är mer eller mindre sysslolösa. Detta verkar som en signal för svärmning. Man säger att det är viktigt att drottningen har plats för äggläggning. Självklart är det så, annars infinner sig obalansen tidigare. Förr i tiden var det viktigt att bina svärmade, det var så man fick fler samhällen. Ett gammalt talesätt var att en svärm före midsommar var lika mycket värd som ett lass hö. I dag inriktas biodlingen på att förhindra svärmning och på så sätt ge större honungsskörd.

Svärmningens förlopp

När bina kommit i svärmstämning, dvs. när någon faktor utlöst beslutet att dela sig, måste de först och främst sörja för modersamhällets fortlevnad. Detta gör de genom att bygga drottningceller. Ofta ganska många. Drottningen lägger ägg i dessa, och bina matar larverna med det speciella drottningfodret. Nästa sak som sker är att drottningen slutar lägga ägg. Hon måste banta för att bli flygduglig. Nu sitter samhället i stort sett sysslolöst fram till dess att drottningcellerna täcks på nionde dygnet. När svärmningen sammanfaller med en dragperiod, går biodlaren alltså miste om en hel del honung.

Täckningen av den första drottningcellen utlöser svärmningen. Om vädret är lämpligt, flyger ungefär hälften av samhället ut med blixtens hastighet. Innan de flyger ut har de fyllt sina honungsblåsor med färdmat för att få en snabbstart av det nya samhället. Drottningen lämnar kupan bland de sista. Några bin hittar en lämplig gren eller dylikt, och sätter sig där som ett litet klot. Drottningen ansluter sig till klotet, och snart har alla svärmbin samlats på samma ställe. Nu ser man den typiska bisvärmen, med alla bina i en stor klase. När svärmen sitter lugnt, flyger ett antal spejarbin ut för att finna en ny bostad. Ofta har dessa spejare varit ute flera dagar före svärmningen och sonderat terrängen.

Ihåliga träd, skorstenar eller andra utrymmen undersöks. Platser där bin bott tidigare, är särskilt attraktiva. Efter hand kommer spejarbina tillbaka till svärmen. Det bi som hittat den bästa bostaden, lyckas alltid övertyga de andra om detta. Även här är det dansen som är språket. Finns det tveksamhet om bostadens förträfflighet, flyger flera bin iväg för att undersöka saken. Är allt i sin ordning flyger svärmen dit och etablerar sig. Redan efter någon timma är de första vaxcellerna byggda, och drottningen börjar sin äggläggning.
I modersamhället går livet vidare. När den första ungdrottningen krupit ur sin cell, biter bina sönder de överflödiga och dödar drottningarna där. Detta förutsatt att bina fått nog av svärmning. Det händer att den först utkrupna drottningen ger sig ut med en andrasvärm. Den drottning som blir kvar flyger ut och parar sig. Därmed är cirkeln sluten.

Jag önskar alla biodlare ett gott drag, glöm inte att sätta på skattlådor så snart sista lådan är halvbesatt. Nästa gång skall vi se hur man undviker svärmar.

Juni

Binas sätt att bilda nya samhällen är ju genom svärmningen. Hur det går till, beskrev jag i majartikeln. Men, bisvärmar kan ställa till med mycket elände för oss människor, särskilt när de söker bostad i skorstenar och liknande ställen i våra hus. Det finns många berättelser om vilka hemskheter bisvärmar ställt till med. Bland det värsta jag hört, var när en svärm gått ner genom en sotig skorstenspipa och kommit in i lägenheten. Ni kan säkert föreställa er hur det sett ut när tusentals sotiga bin förvirrat flugit omkring på tapeter, gardiner, vita tak osv.

Jag tycker att det borde vara en självklarhet för varje biodlare, att göra vad som är möjligt för att hindra bisvärmar att flyga iväg från bigården.

Man kan inte ge sig i strid med binas natur, där svärmningsinstinkten är en förutsättning för fortlevnad, men det finns ändå mycket biodlaren kan göra.

Att skapa en bra miljö för samhället är mycket viktigt när det gäller att undertrycka behovet av svärmning. Vad är då en bra miljö för ett bisamhälle? En bra miljö är det samma som ett samhälle i balans, där drottningen lägger ägg obehindrat, där det finns lagom många ambin som matar larverna, där det finns plats och möjlighet för byggbina att tillverka lagringsceller när det är nektardrag, och där det är lätt för bina att hålla rätt temperatur och luftfuktighet.

Sysslolöshet är en betydande faktor för utlösning av svärmningsbehovet. Om drottningens utrymme för äggläggning är mindre än hennes kapacitet, måste hon dra ner på aktiviteten. Då kommer samhället så småningom till ett läge då antalet ambin är för stort i förhållande till det antal larver som skall matas. De sysslolösa ambina ger samhället signaler om obalans. Likadant är det om inte byggbina får användning för de vaxfjäll som utsöndras under nektardraget.

De här faktorerna kan biodlaren lätt ordna med, genom att ge bina ordentligt med plats i god tid. Det är avgjort bättre med för många ramar i yngelrummet, än för få. På samma sätt är det med skattlådorna, väntar man med att sätta på en ny till dess att sista ramen är fylld, ja då kan svärmbehovet redan infunnit sig. Vissa samhällen kan komma i svärmstämning trots alla trivselbefrämjande åtgärder. Inte sällan beror det på att drottningens feromonproduktion avtagit på grund av ålder eller av annan orsak. Samhällen med unga drottningar svärmar sällan. Genom att byta ut drottningen efter två säsonger, minskar man risken för svärmning högst påtagligt.

För att veta om samhället är på väg att svärma, måste man öppna det och kontrollera i yngelrummet om det finns drottningceller eller ej. Under svärmningstiden gör man en kontroll i veckan.

Vad gör man då när man upptäcker att bina bestämt sig för att svärma?

Har man ett samhälle som har förberett sig att svärma så kan man göra på följande vis: Flytta samhället åt sidan och sätt en ny botten på den gamla platsen. Sätt ett tomt yngelrum på den nya botten. Leta reda på drottningen och häng den ramen hon går på i det nya yngelrummet. Inga viseceller får finnas på denna ram. Häng dit en ram med täckt yngel, foderkakor och tomkakor så att lådan blir full. Avläggaren som nu står vid sidanom skall ha viceceller, resten av yngelkakorna foder och vatten. Efter 2 dagar tar du bort yngelkakan som den gamla drottningen fick och hänger den i avläggaren. Nu har du två samhällen och svärmlusten är borta.

Många biodlare kvider för detta arbete, särskilt om det finns flera tunga skattlådor som skall lyftas av och på. Yrkesbiodlare med flera hundra samhällen kan som alla förstår inte klara en sådan arbetsbörda. En metod att ha kontroll över svärmarna, är att hindra drottningen att följa svärmen. När man byter drottning i ett samhälle, ser man till att dels märka henne med en färgprick på mellankroppens ryggsköld, dels att vingklippa henne. Vingklippning innebär att högst två tredjedelar av vänster eller höger vingpar klipps av. Det man vunnit med dessa två åtgärder är att det är lätt att hitta drottningen i yngelrummet och att man gjort henne oförmögen att flyga. Om samhället svärmar, faller drottningen till marken och svärmen återvänder till kupan. Är man hemma vid tillfället, kan man hitta drottningen på marken och göra en avläggare dvs ett nytt samhälle. Vill man inte utöka sin bigård, kan man förena avläggaren med ett samhälle som behöver förstärkning.

Ett annat mycket använt sätt för att hindra svärmar att flyga bort, är att lägga ett spärrgaller under yngelrummet. Drottningen kan naturligtvis inte följa med om bina går ut i svärm, vilket betyder att svärmbina återkommer efter en stund. Yrkesbiodlare använder ofta denna metod. Den förutsätter, för att vara lättanvänd, en specialbyggd botten där man utifrån kan reglera om bina skall gå genom spärrgallret eller ej för att komma ut.

Man kan inte spärra samhället och sedan glömma bort det. En nyfödd drottning dräper som regel den gamla, och därför måste man öppna så att den nya kan komma ut och para sig. Likaså måste man släppa ut drönarna som inte heller kommer igenom spärrgallret.

Svärmvillighet ligger delvis i arvet. Man kan alltså odla bin som sällan kommer i svärmstämning. Antingen köper man drottningar från drottningodlare med svärmtröga stammar, eller så odlar man själv från de egna bina som visar minst intresse för att bygga drottningceller. Om man tycker att ens egna material är allt för dåligt, så kan det vara en god idé att hämta från annat håll. En kakbit med nyckläckta larver är lätt att transportera, för att inte tala om larver från en Jenter ram. Ännu trevligare är att hämta kläckfärdiga drottningceller från föreningens bigård. Detta kan på lite sikt ge en förbättring hos många medlemmar, under förutsättning att föreningen kan hålla sig med bra avelsdrottningar. Att odla drottningar själv är en mycket intressant del av biodlingen. En förutsättning för att behålla en eller flera bra stammar inom ett område är att biodlarna där kommit överens om att hålla samma biras. Ungdrottningen flyger ganska långt från hemkupan för att para sig, och drönarnas gener har naturligtvis stor betydelse för egenskaperna hos de arbetsbin som sedermera blir resultatet av parningen. Drönaren är ju född ur ett obefruktat ägg och för sålunda sin mors och sina morföräldrars arvsmassa vidare.

Vad är det man måste veta för att syssla med drottningodling?

Med drottningodling menas att biodlaren förmår bina att dra upp en eller flera drottningar från material som valts ut för detta.

När man läser vissa böcker i ämnet, verkar det vara mycket svårt, men om det verkligen är på det viset skall vi snart se.

Lite material behöver man köpa av biredskapsfirmorna. Det finns två system för drottningodling i lite större skala, nämligen Jenter Drottningodlingsset och NC-Kassett. Bägge systemen har sina fördelar. Jag har dragit nytta av detta och använder en kombination av bägge systemen. Nu skall genast sägas att jag odlar inte i stor skala, men utrustningen är bra ändå. Om man använder NC cellproppshållare och skär av toppen på denna så att den blir så att säga ihålig, då kan man även använda Jenters cellkopp+cellkoppsbotten. Vitsen med detta är att jag enkelt kan ta tillvara larver från andra biodlare oavsett vilket system dom använder.

Man behöver också en odlingsram, den gör man själv av 10 x 10 mm ramlist. Måtten är dom samma som för ditt normala rammått. Avståndsstift behövs inte. Sätt in en eller två tvärlister på vilka cellproppshållarna sätts fast.

Skall man odla efter eget material så bör man lära sig att flytta en nästan nykläckt larv från sin vaxcell till odlingscellen. Detta kallas omlarvning. Ägget kläcks 77 timmar efter det är lagt. Då är larven ungefär lika stor som ett kommatecken i denna text. Normalt arbetar man med larver som är runt 1,5 dagar gamla. Verktyget man behöver för flyttningen kallas omlarvningsnål. Sådana finns att köpa, men man kan också göra en själv. Till höger på bilden kan du se min som är gjord av en cykeleker. Det är viktigt att spetsen är tunnslipad och lite böjd.

Själva arbetet tillgår så att man för in omlarvningsnålen under larven från ryggsidan, lyfter upp den och stryker av den på botten av cellkoppen som man satt i cellkoppshållaren. Larverna är känsliga för uttorkning så därför lägger man ett fuktat hushållspapper över. Den här omlarvingsoperationen gör man strax innan det är dags att sätta till odlingsramen till samhället som skall dra upp drottningarna.

Man skall ha klart för sig att bin drar bara upp drottningar under tre olika situationer.

Dessa är: svärmning, viselöshet och stilla byte.

För att lyckas med odlingen måste alltså bina vara eller försättas i någon av dessa stämningar.

Vilken man väljer beror lite på hur många drottningar man tänkt sig producera. Principen mesta och bästa möjliga utbyte för minsta möjliga arbete gäller.

För den lille biodlaren är det enklast att utnyttja binas förmåga till stilla byte. Detta gör man i ett viseriktigt samhälle där en del av bina fås att tro att drottningen sjunger på sista versen.

Tillvägagångssättet är följande:

Välj ut ett samhälle som har minst åtta välfyllda yngelramar och en halvfull skattlåda på spärrgaller. Samhället skall inte ha några påbörjade viseceller.

Plocka ur tre ramar med yngel i alla åldrar (inte för mycket ägg) och häng dom mitt i skattlådan. Yngelramarna skall ha minst en kvadratdecimeter pollen tillsammans. Om inte måste en pollenram flyttas upp också. Häng ner de överblivna ramarna från skattlådan i yngelrummet. Ta med lite honung.

Låt nu det hela stå i tre dagar. Öppna och dra isär två av yngelramarna. Vänta tre timmar. Under denna tid gör du omlarvningen.

Sätt ner odlingsramen i öppningen. Får den inte plats så ta bort en honungsram.

Efter ett par timmar kan man kolla om bina matat larverna. Ligger dom torrt fortfarande så är något galet och odlingen kan avbrytas. Trolig orsak är att samhället har påbörjade viseceller.

Kontrollera på dag fem efter odlingsstarten om cellerna är täckta.

Dag sju åtta och nio är cellerna mycket känsliga och får inte röras.

Dag elva är det dags att plocka ur cellerna och sätta dom i parningssamhällen.

Om drottningarna skall paras hemma så är det enklast att göra avläggare på det rammått man har i bigården.

Skruva fast en botten på en 5-ramars låda. Gör flyghålet knappt en centimeter brett. Häng ner två ramar med krypfärdigt yngel, en ram med honung, en utbyggd ram i vilken du sprutat vatten och en mellanvägg. Skaka ner bin från ytterligare några yngelramar, men se upp så att inte den gamla drottningen följer med. Det här gör man ett par dar före det är dags att flytta drottningcellerna.

När det är dags att ge samhället en cell, tar man upp en yngelram och gör en liten intryckning i den. Här trycker man försiktigt fast visecellen. Cellen skall sitta i överkant i mitten och mellan två yngelkakor.

Om perioden är dragfattig så finns risk för röveri i parningssamhällena. Jag brukar använda ett litet knep. Jag tar en nätbit med tre millimeters maskor, kröker nedre delen runt ett nio millimeters borr och fäster biten framför flyghålet med ett häftstift. Rövarbina går på doften från flyghålet men kan inte komma in. Bina i parningssamhället har inga problem att ta sig ut och in.

När drottningen är omkring en vecka gammal flyger hon ut för att orientera sig. Själva parningsflykten sker som regel någon vecka senare om vädret tillåter. Det behöver vara runt 20 grader varmt. Om man vill kontrollera parningssamhället så gör man det antingen tidigt på morgonen eller på kvällen.

En god avel resulterar förhoppningsvis i sådana bin man vill ha. Man kan inrikta aveln på olika egenskaper. Det kan vara egenskaper som svärmtröghet, samlariver, fromhet, sjukdomsresistens, övervintringsduglighet, färg etc. För den som är intresserad av drottningodling finns det en hel del litteratur i ämnet.

Drottningodling för vanligt folk av Ulf Gröhn, och Drottningodling i praktiken av Gunnar Krantz vill jag rekommendera. Böckerna finns att köpa hos SBR.

Juli / Augusti

Nu har vi äntligen kommit till den tid då det börjar bli dags att tänka på honungsskörden. De biodlare som haft sina samhällen i närheten av höstraps, har förmodligen slungat honung för en tid sedan. Om inte har de problem att vänta. Det är nämligen så att oljeväxternas nektar har en så hög halt av druvsocker att honungen kan kristallisera i vaxkakorna. Sådan honung måste tas om hand med en gång efter dragets slut. Vi andra som inte haft sådant drag, kanske just har eller står i begrepp att skörda. Vill man utnyttja binas samlarförmåga, är det en god ide att slunga så snart honungen är täckt eller ca en vecka efter dragets slut. När bina fått tomt i förrådet ökar samlarivern. Förutsättningen är förstås att det finns något att hämta. Hos mig är hallondraget slut Nästa stora drag är förhoppningsvis från linden. Lind blommar rikligt varje år, men det är inte alltid det visar sig i bikupan. Vi får se hur det blir i år. Lindhonung har en mycket speciell arom, något åt pepparmint.

Vad är egentligen honung, denna naturprodukt som människorna njutit av sedan urminnes tider? Rent definitionsmässigt är det enkelt. Honung är den produkt som bin bereder av nektar eller andra växtsafter.

Förr stod det ”äkta” honung på etiketten, men eftersom det inte finns någon oäkta honung, så är det onödigt att poängtera detta. Visserligen kan man tillverka produkter som liknar honung, men likväl är det bara binas produkt som får kallas så.

Nektar är en sockerhaltig vätska som bildas i blommornas nektarium för att locka till sig insekter. Nektariet är placerat så att insekten måste beröra ståndare och pistill för att nå nektarn. Det är så pollineringen går till. Nektar består oftast av flera sockerarter.

Andra växtsafter då? Det kan i princip vara två saker. Antingen saft från bär eller frukter eller sav från träd. Safter kan bina komma åt från t.ex. övermogna hallon eller plommon. Sockerhalten är visserligen hög, men det brukar inte ge något större tillskott i honungsskörden. I bland ser man honungsceller som är fyllda med röd honung. Det är inget annat än omvandlad hallonsaft. I Alingsås fick man en gång på 50-talet rikligt med röd honung. Det väckte viss uppståndelse som alla förstår. Analyser gjordes och flera specialister var inblandade. Till sist fann man orsaken. En karamelltillverkare hade misslyckats med ett kok, och slängt det hela på tippen. Detta var smaskens för traktens bin.

Trädens sav kan bina inte komma åt av egen kraft. Men med lite hjälp går det. Hjälpen kommer från blad- och barrlöss. Dessa insekter har en sugapparat som kan komma åt silrören där trädets sockerhaltiga sav tränger fram. Lössen kan inte tillgodogöra sig allt som den tar in. En del passerar och droppar ut på barr eller blad. Där kan bina slicka i sig. Vätskan som droppar från lössen kallar vi honungsdagg.

Binas enzymer omvandlar det socker de för hem till kupan till druv och fruktsocker, två enkla sockerarter som kemisterna säger. Det vatten som finns i nektarn eller honungsdaggen avdunstar bina till dess att sockerhalten är 80% eller mer. Detta är nödvändigt för att inte sockret skall komma i jäsning.

Förutom druv- och fruktsocker innehåller honung små mängder av proteiner, enzymer, vitaminer, mineralämnen samt doft och smakämnen. Med hjälp av modern analysutrustning har man lyckats finna omkring 180 olika substanser i honung. Varje blomsort har sin speciella sammansättning av doft och smakämnen. Detta betyder att honung från olika bigårdar får olika smak, beroende av tillgången på olika blommor. SBR honung från Mantorp, smakar i stort sett likadant år från år. Det beror på att honung från hela landet blandas innan den tappas på burk. Köper man sin honung direkt från en biodlare, kan smaken variera från ett år till ett annat, ja till och med under säsongen om han skördat flera gånger. Färgen på honung kan variera från nästan vit till mycket mörkbrun. Det hänger också samman med blommorna. Försommarhonung är som regel ljusare än honung som bina tillverkat av höstens flora. Exempel på ljus honung är sådan från oljeväxter som raps och rybs. Hallonhonung är också en ljus honung. Honung från ljung som blommar på hösten, är däremot mörk.

Alla sorters honung är flytande och genomskinliga från början. En tid efter skörden börjar druvsocker att kristallisera ut från honungen. Man säger att honungen kanderar. Genom att göra vissa insatser under kanderingen, kan biodlaren påverka den slutgiltiga konsistensen. Målet är att få honungen mjuk och bredbar med små fina kristaller som känns lena på tungan.

Honung är den mest energiladdade naturprodukten vi har. Dess innehåll av druv- och fruktsocker omsätts snabbt i kroppen till bränsle för musklerna. Den bästa sportdrycken gör man av ett par matskedar honung i en liter vatten. Lite pressad citron gör smaken läskande i värmen. Vad vi kanske inte tänker på när vi njuter av den goda honungen, är det otroliga arbete bina lagt ner för att producera densamma. För att tillverka en enda tesked, fordras mellan 1000 och 1500 blombesök.

Honung är ju ett livsmedel och skall naturligtvis behandlas som ett sådant allt ifrån skörd till försäljning. För all hantering av livsmedel ställs stränga krav på hygien. Biodlaren måste hela tiden tänka på att skydda honungen från påverkan som kan försämra kvaliteten.

Honungshanteringen kan delas upp i följande moment:

  • Skörd
  • Transport till slungningsrum
  • Slungningsrum och material
  • Klädsel
  • Avtäckning
  • Slungning
  • Silning
  • Skumning
  • Rörning
  • Ympning
  • Tappning
  • Förvaring
  • Försäljning

Eftersom alla dessa moment, utom möjligen det sista, är kvalitetspåverkande så går vi igenom dom från början.

Skörd

Det finns flera metoder att ta honungsramarna från bina. För sommarhonungen använder jag en enkel bitömmare som jag placerar mellan två samhällen. Ni minns min långa bänk med plats för tre samhällen men där det bara står två. Bitömmaren består av en masonitskiva med en 15 mm hög list runt om. Den främre listen är lite kortare så att det blir ett hål vid var sida där bina kan krypa ut. Hålen kan vara ca 10 mm breda. Jag ställer på skattlådorna från båda samhällena på bitömmaren, och lägger på ett lock. Dagen efter är lådorna så gott som tomma på bin. Senare på säsongen är denna metod lite riskabel. Bristen på nektar i naturen gör att bina söker allt som finns. I stället för att bli tömda på bin, kan skattlådorna bli tömda på honung. Då är det bättre med en bitömmare med ventiler. Den sätter man under lådan som skall tömmas.
En annan metod är att borsta bina av kakorna. Om kakorna är helt täckta är det inga hygieniska problem, men att borsta med allehanda verktyg över öppen honung kan knappast vara hygieniskt.
Honungsramar får aldrig ställas på marken. I och på jorden finns bakterier som kan trivas i honung.
Använd inte rökpusten för att driva bort bin från skattlådorna. Röken innehåller massor av sot som fastnar på öppen honung. Röken innehåller dessutom en mängd otrevliga ämnen som kan absorberas av honungen.

Transport till slungningsrum

Bifria ramar skall transporteras i täckta lådor till slungningsrummet. Har man valt att borsta av bina vid skattningen, så bör man ha en låda med botten och skjutbart lock. Ett annat sätt är att skruva fast en botten på en skattlåda och fästa ett lock med gångjärn. Innan bottenskivan sätts fast lägger man en 10 mm list på lådbotten. Då hänger ramarna fritt även om det finns lite vaxbygge undertill.
Mellanlagra aldrig honungsramar i källare eller andra kalla fuktiga ställen. Fukt kommer då att kondensera på honungen och vattenhalten stiger.

Slungningsrum och material

Slungningsrummet skall vara fullständigt rengjort innan honungsramar tas in. Allt material som skall användas dvs slunga, silar, spänner, avtäckningsverktyg etc skall vara nydiskat. Se till att fönster är försedda med myggnät om de skall öppnas.
Planera slungningsrummet så att du får korta transportvägar mellan honungsramar-avtäckning-slunga-silning.

Klädsel

Vid all hantering av honung skall rena luddfria kläder användas. Mössa bör alltid användas. Den som tycker detta är onödigt rekommenderar jag att lägga en spegel på golvet och hålla huvudet över. Ruska runt lite i håret. Det som ligger på spegeln vill ingen ha i honungen.

Avtäckning

Avtäckningen gör man som hobbybiodlare med avtäckningsgaffel eller avtäckningskniv. Dom stora biodlarna använder en avtäckningsmaskin för att få upp kapaciteten. Den öppna honungsytan är känslig för fukt och ämnen med stark lukt. En gyllene regel är att inte ha öppna vattenytor i slungningsrummet. Behöver man diska t.ex. en sil under arbetets gång, så är det bättre att göra det någon annanstans. Täck av ramar med samma hastighet som du slungar. Bygg inte förråd av avtäckta ramar.

Slungning

Om man breder ut ett tunt lager honung på en skiva och låter en fläkt blåsa över ytan ett tag, kommer man att att upptäcka att honungslukten försvinner. Det gör honungssmaken också. Detta beror på att det som ger den karakteristiska lukten och smaken är lättflyktiga aromatiska ämnen. En honungsslunga är som en stor fläkt, och honungen exponeras i ett tunt skikt. Det är alltså utomordentligt viktigt att slungans lock är på plats. Locket hindrar också dammpartiklar att sugas ner i honungen.

Silning

När jag silar honung använder jag tre silar. Först ett durkslag direkt under slungans avtappningskran, sedan grovsil och finsil. Durkslaget gör att jag oftast kan sila 70 till 80 kg utan rengöring av finsilen.
Silställningen skall vara sådan att det inte kan komma ner något skräp i honungskärlet. Här syndas det nog lite varstans. Vid honungsbedömningen (som du kan läsa om på annan plats i tidningen) hittar man ofta partiklar som hamnat i honungen efter silningen. Silställningen på tre ben är inte bra om man ställer den på honungskärlet. Ett bra silställ kan man göra själv av en spann med samma diameter som silens fläns. Butiker som säljer vinsatser har oftast en spann som rymmer 25 liter. Den har rätt diameter i botten. Skär av botten och kapa spannen på lämplig höjd. Ta en kryssfanerskiva som med gott mått täcker honungskärlet. Såga ut en rundel med samma diameter som spannen. Skruva fast spannen (resterna av den) med rostfri skruv. Sätt ett par listbitar på undersidan som styrning mot honungskärlet, så glider ställningen inte av. Lacka alla träytor så blir det lätt att göra rent.

Skumning

När den silade honungen stått ett par dagar i kärlet, är det dags att skumma den. Det som skall bort är de små vaxpartiklar som passerat finsilen och flutit upp på ytan. Tänk på kläder och mössa när locket tas av.
Det finns flera metoder. Själv brukar jag klippa en rondell av smörpapper vilken läggs på honungsytan och stryks ut. När man lyfter upp pappret följer skum och partiklar med. Gladpack går lika bra. Andra använder en sked. Man kan också göra så att man tappar av honungen till ett nytt kärl, och låta skummet bli kvar.

Rörning

För att honungen skall bli finkornig måste den röras under kanderingen. Rörningen kan göras för hand med träspak eller med ett speciellt verktyg som förs vertikalt genom honungen. Många använder en omrörare som drivs av en borrmaskin. Åter igen, tänk noga på att inget får komma ner i honungen. Rörverktygen skall vara som jag brukar säga, kliniskt rena. Borrmaskin bör renblåsas med tryckluft före användning. Det här är mycket jobb eftersom honungen behöver röras två gånger per dag under kanderingen.

Ympning

Ett alternativ till rörningen är ympning. Detta förutsätter dock att man har tillgång till ett utrymme som håller en temperatur så nära + 14° C som möjligt.
Man börjar med att göra en ympsats. Beräkna 2-3% på honungen. Ympsatsen består av 90% nyslungad honung och 10% finkristalliserad honung. Efter noggrann blandning ställs satsen i kylskåp. Var tolfte timma tar man ut satsen och rör den kraftigt. Omrörare och borrmaskin behövs om satsen är större än ett kilo. Efter ca två dygn är ympen färdig att användas. Den skrapas över i honungskärlet som måste vara försett med tappkran. Honungen skall vara rumstempererad. Nu rör man ordentligt så att ympsatsen fördelas. Tappa ur kranen ett par gånger och häll tillbaka. Låt kärlet stå ett par timmar så att luften stiger upp till ytan. Tappa honungen direkt på burk. Efter tappning ställs burkarna i utrymmet som håller ca 14° C. Kanderingen går på ca en vecka. Låt inte burkarna stå kvar för länge i kylan. Risken är att honungen släpper från glaset.

Tappning

Viktigt att tänka på är att glasburkarna som levereras i plastfilm skall förvaras med botten upp. När man skär upp förpackningen görs detta från bottensidan. Detta gör man för att vara säker på att eventuella glasflisor inte hamnar i honungen. När man lyfter burken tar man på utsidan och inte som i en nybörjarvideo jag såg för ett tag sedan, med tummen ner i burken. Om man tar tillbaks tomburkar från kunder, skall dom diskas. Lukta i dom så dom inte varit använda till något annat. Lock betraktar jag som engångsvara. Packningen är som regel slut samtidigt som honungen i burken. Lösa lock är inte dyra.
Använd luddfria kläder. Vicka inte på burken så att honung hamnar på locket, det ser inte trevligt ut.

Förvaring

Honung skall förvaras svalt, torrt och mörkt. Temperatur runt 11° C är perfekt. Luftens relativa fuktighet får inte överstiga 60%. Om inte locken är absolut täta, kan honungen ta upp vatten från luften om man ligger över 60%.

Försäljning

Eftersom honung är ett livsmedel så omfattas den av livsmedelslagen. Att tänka på är att honung som säljs över disk skall vara märkt med etikett. Etiketten skall bland annat visa producent, innehållsdeklaration och vikt.

Det här blev en lång artikel med många pekpinnar, men det ligger ju i alla biodlares intresse att vår produkt är uppskattad och omtyckt.

September

Ja så närmar vi oss slutet på det här årets I BIGÅRDEN, jag hoppas att artiklarna gett något som kan komma till nytta för att öka kvaliteten i biodlingen. Året har väl inte varit det bästa för en nybörjare. Men det kan väl vara en tröst att det inte varit bra för veteranerna heller. Honungsskörden ser ut att bli mager. Jag säger ser ut, för Linden har just börjat blomma när jag skriver detta i slutet av juli. Vädret är dessvärre mycket kallt och regnigt, så det ser inte alltför hoppfullt ut.

I september har bina gjort sitt för i året. Det är i stort sett slut på blommor att pollinera. Visst blommar ljungen fortfarande, men om den ger någon nektar beror på temperaturen. För biodlaren återstår det emellertid ett par saker att göra. Han skall se till så att bina får det bra under tiden fram till nästa vår, och han skall ta vara på vax och göra rent använt material så att det är klart för användning nästa år.

Det är få saker inom biodlingen som det råder så många meningar om som just invintringen. På biodlarmötena kan detta ämne skapa hur långa debatter som helst. Varför då, frågar man sig. Jo för biodlaren är det naturligtvis så att han eller hon önskar kraftiga och friska samhällen när våren kommer. Bisamhällen som vid rätt tidpunkt formligen exploderar i yngelsättning. Ett samhälle som farit illa under vintern, med många döda bin som följd, repar sig inte under en hel säsong. Bisamhällen som av en eller annan orsak dör under vintern, betyder stor ekonomisk förlust för biodlaren. Nu förstår alla varför biodlaren vill ha det perfekta receptet för invintring.

Dessvärre kan vi konstatera att vinterdödligheten är onödigt hög. Man kan gå långt tillbaka i statistiken och se att det inte skett någon större förbättring. 1996 dog mer än 16% av bisamhällena och 1997 ca 13%. Mellan 2 och 3% dog av svält. Det skall väl inte vara nödvändigt.

Övervintringen kan enkelt spaltas upp i tre faktorer, nämligen bina, bostaden och maten. Låt oss ta var sak för sig och börja med bina. Bina har ju funnits i bortåt 50 miljoner år, men människan (läs biodlaren) har inte varit med särskilt länge under binas leverne . Naturen är obarmhärtig när det gäller urval. Detta har bina fått erfara. Bin som inte förstått att hitta en bra bostad slogs ut. Bin som inte förstått att hushålla med honungen slogs ut. Bin som var känsliga för sjukdomar, eller som inte kastade ut inkräktare strök också med. Det här är ju inte på något sätt unikt för bina, utan gäller nästan allt levande. Endast de välanpassade klarar sig och för egenskaperna vidare till kommande generationer. Jag skrev nästan allt levande, för människan står på något sätt utanför naturens hårda lagar. I sin iver att ställa allt till rätta i naturen, blir det ibland fel. Biodlare arbetar med avel, dvs de försöker få fram bin med vissa för biodlaren önskvärda egenskaper. En egenskap som man ibland glömmer, är binas övervintringsförmåga. Drottningar vars samhälle har uppenbara problem att klara vintern, skall inte användas i avelsarbete.

För att bina skall kunna leva hela vintern och en bit in på senvåren, måste de ha lagrat upp ett förråd av fett och protein i den så kallade fettkroppen. Vinterbina föds på sensommaren och tidigt på hösten. Det måste vara god tillgång på proteinrikt pollen under denna tid för att bygga upp fettreserven. Eftersom bin i olika delar av världen har olika långa vintrar, finns det anledning att tro att uppbyggandet av fettkroppen kan vara ärftligt styrd.

Som biodlare kan man se att samhällen hushållar olika med resurserna. Yngelsättningen skall i stort sett styras av tillgång på pollen och nektar. Pollen finns det som regel god tillgång på , men om bina inte känner av nektarflödet så kommer de att omsätta honungslagret i yngel så länge det finns pollen att hämta. Det finns bin som har yngel långt fram i oktober november. De bin som föds vid den här tiden har inte stor chans att klara vintern, beroende på att de aldrig kan bygga upp sin fettkropp. Det finns alltså klara skillnader i binas förmåga att klara långa vintrar. Här gäller det för biodlaren att vara observant och sköta aveln med förnuft.

Nu kommer vi till binas borstad. Hur skall den vara beskaffad för att inte bina skall frysa ihjäl eller maten mögla eller för att inte flusterhålet skall frysa igen så att bina kvävs? Det var många frågor på en gång. Låt oss för det första slå fast att bisamhällen som har tillräckligt med mat, mycket sällan fryser ihjäl. Innan biodlaren började ordna bostäder åt bina, klarade de vintern i ihåliga träd eller andra trevliga håligheter där det inte regnade eller snöade på dem. Stenull och frigolit var inte uppfunnet men det gick bra ändå. Med detta vill jag inte säga att vi skall sluta att isolera bikuporna. Bina producerar den värme de behöver genom att förbränna socker. En bra isolerad bikupa hjälper bina så att de klarar sig med en mindre mängd foder. Detta är bra både för biodlarens portmonnä och för bina. Bina har ingen toalett i huset, utan måste hålla sig ända till våren när de kan flyga ut. Ju mindre de satt i sig ju mindre mängd avföring.

Bikupan måste vara försedd med ventilation av något slag. Vid förbränningen av socker bildas koldioxid och vatten som skall ventileras bort. Vattnet avger bina i form av vattenånga som kondenserar dvs faller ut som dagg, på kupans kallaste delar. När vattenånga kondenserar frigörs värme. Denna värme kan bina tillgodogöra sig om daggen bildas på rätt ställe i kupan. Om kupans tak är den kallaste platsen, faller daggen ut där. Isoleringen blir våt och bina har ingen nytta av den frigjorda värmen. Är det däremot så att kupans kallaste del är vid flustret, eller någonstans under bina, ja då får de nytta av värmen. Följaktligen skall kupan vara tät upptill. En bit plast-folie under täckbrädorna är bra. Väggarna och särskilt taket skall vara välisolerde. Själv använder jag stenulls-matta inlagd i ett ”kuddvar” ovanpå täckbrädorna, vilka för övrigt består av 6 mm glas. Kupbotten kan vara oisolerad, och flusteröppningen skall inte vara mindre än på sommaren. Se bara till så att inte möss kan komma in. Nästa diskussion brukar vara om bina skall vintras in på en eller två lådor. Rent generellt kan man säga att ju fler bin man vintrar in i en kupa ju lättare klarar dom vintern. Dessutom har man starkare samhälle på våren. Vill man ha mycket bin till hallondraget, vilket vanligtvis är det som ger mest, då är det inte så dumt att vintra in så många bin att de behöver två lådor för att få plats. Den relativa foderförbrukningen per bi blir mindre ju större bimassan är, men självklart måste två lådor med bin ha lite mer foder än en låda. Själv vintrar jag praktiskt taget alltid in bina på 20 ramar lågnormal..

Om nu inte bina skulle fylla upp, eller täcka som biodlaren säger, 20 ramar så gör det ingenting. Vinterklotet får utvidga sig eller dra ihop sig som det vill. Ordet vinterklot kanske tarvar sin förklaring. På vintern drar bina sig samman i form av ett klot, vilket med tanke på binas sparsamhet och ekonomi är den bästa formen. Klotet har den minsta möjliga värmeavgivande ytan av alla former. På så sätt spar bina energi. Hur är det då med vaxkakorna som bina sitter på ? Om bina får välja själva, så sitter dom helst på gamla mörka yngelkakor. Biodlaren däremot vill värna om hygienen, och tycker att det skall vara en viss omsättning på vaxet. När det gäller denna omsättning finns det många metoder. Själv gör jag så att jag vid invintringen konsekvent byter vaxet i den understa lådan av yngelrummet mot nybyggt vax från skattlådorna. En bit in på våren när den översta lådan börjar bli full med yngel, skiftar jag plats på låda 1 och 2. Denna metod att byta vax är snabb och enkel, men den förutsätter att det är gott om bin i samhällena. Vintrar du in bin på en låda eller i en trågkupa, så sätter du det nya vaxet framtill och baktill och låter det mörka vaxet sitta i mitten.

Ett annat radikalt sätt är att byta allt gammalt vax mot nya vaxmellanväggar i samband med vintermatningen. Det tillgår så att man skakar av bina från det gamla vaxbygget ner på de nya ramarna med mellanväggar. En tom låda kan användas som ”tratt”. När bina får sockerlösning bygger de ut mellanväggarna precis som om det vore ett naturligt drag. Metoden är något arbetsam, men den ökar friskheten hos bina.

Som alla förstår kommer det inte att finnas något pollen i ramarna med den här metoden, men det spelar inte så stor roll i mina trakter där sälgen bjuder på pollen i för bina rätt tid. Pollenet tappar för övrigt så mycket av sitt värde under vintern att det är tveksamt om det finns någon anledning att spara pollenramar i samhället. Jag gör inte det.

Till sist skall vi se på binas vintermat. Det mest naturliga vore ju att bina fick ha sin honung kvar under vintern. Men det är inte alldeles säkert att honungen är det bästa för bina. Detta låter ju konstigt, men faktum är att en del av det som bina samlar in för honungsframställning innehåller onödigt många ämnen som bina inte kan smälta. Bladhonung eller honungsdagg har sitt ursprung i socker från blad- och barrlöss vilka i sin tur tagit detta direkt från växternas sav. Denna honung, som är mycket uppskattad för sin speciella smak, innehåller ofta sockerarter som biet inte kan tillgodogöra sig . Nektar från ljung är också ett exempel på olämplig föda. Denna nektar inne- håller substanser som bina inte kan förbränna. Tarmen fylls då för fort med slaggämnen och risken finns att bina släpper sin avföring inne i kupan. Detta kallas för utsot, och det leder oftast till samhällets undergång. Nektar från oljeväxter har en så hög halt av druvsocker, att honungen kristalliserar i kakorna. Eftersom bina inte har tillgång till vatten under vintern, kan de inte äta kristalliserad honung. Bina kan alltså svälta ihjäl mitt på maten.

Det renaste vi biodlare kan erbjuda bina istället för honungen vi tagit, är vanligt socker. Bina behandlar socker-lösningen med enzymer i vanlig ordning, och denna omvandlas till lika delar fruktsocker och druvsocker. överskottsvattnet avdunstas och fodret lagras precis som honung.

Vanligtvis ger man bina sockret i form av en 60% lösning dvs 8 liter vatten till 12 kg socker. Enklast är att till-verka lösningen i honungstappkärlet. Tänk på att 1 liter sockerlösning väger 1, 3 kg eller att ett 12 kg paket socker ger 15, 3 kg lösning enligt ovanstående recept. Sockerlösningen kan ges till bina antingen med foderballong eller med foderlåda som rymmer ca 12 liter lösning.

Man kan också köpa färdig foderlösning i spänner om 16 kg. Ungefär hälften av sockret är inverterat, vilket innebär att viskositeten är lämplig vid en såpass låg vattenhalt som 25%. Det åtgår sålunda mindre arbete för bina att fläkta bort vatten. Själv är jag av den åsikten att fläktarbetet och foderberedningen tar kål på gamla skröpliga bin som ändå inte är mycket värda på våren.

En fråga som ofta diskuteras är hur mycket socker bina behöver för att klara vintern. Det har hänt mig en gång att ett samhälle dog på grund av foderbrist. Det kändes inte bra i samvetet, och jag lovade mig själv att detta skall inte behöva hända igen. Nu skall det sägas att olika biraser behöver olika mycket foder. Vårt gamla mörka bi klarade sig gott med 10-12 kg, medan det gula (Italienska) behöver betydligt mer. Mina samhällen får alltid 20 kg socker. Som regel finns det foder kvar när våren kommer, men det använder jag under utvecklingen eller till avläggare. Man skall inte vara snål mot bina som skänker oss så mycket glädje.

Om vi skulle ta och sammanfatta och samtidigt snegla på de orsaker som anges till vinterförlusterna.

Vi börjar med utsot. Utsot är egentligen ett gammalt ord för diarré. Orsaken är oftast felaktigt vinterfoder. Säkraste sättet att förebygga är att ta så gott som all honung från bina vid slutskattningen, och ge dom socker eller Bifor i stället. Samhällen som störs kontinuerligt förbrukar onödigt mycket foder. Detta kan också ge upphov till utsot. Se till att inte grenar vispar mot kupan när det blåser. Talgoxar kan också vara en plåga. Dom lär sig att picka på flustret tills det kommer fram bin. Ställ en skiva på sned framför, så ser inte pippin några bin. Den är också väldigt nyttig när vårsolen kommer.

Nästa orsak som anges är visefall, dvs drottningen är förkommen. Själv har jag aldrig upplevt att en drottning dött under vintern. Man måste vara noga med att kontrollera att en parad drottning är med vid invintringen. Märker man sina drottningar så är dom lätta att se. Det är fullständigt meningslöst att invintra ett viselöst samhälle.

Fukt och mögel anges som en orsak till att bina dör. Ge bina ordentlig ventilation nertill. Man kan ha så kallad toppventilation också, men det kostar mer vinterfoder. Vill man inte ha bina på två lådor, så är det ändå en god idé att sätta en tomlåda under. Häng i en eller två ramar så bina har något att gå på. Sätt dit lådan efter vinterfodringen, annars kan det hända att det blir vaxbygge under ramarna.

Sen har vi ”annan orsak”. Detta svarar för ca 40% av vinterförlusterna så det måste vara synnerligen betydelsefullt. En tyvärr alltför vanlig orsak är att möss kommit in i kupan. Skogsmusen kan platta ut huvudet så att den kan slinka in i en 7mm hög springa. Flusterhålet får alltså inte vara högre om inga andra åtgärder vidtages. En enkel åtgärd är att lägga ett spärrgaller under kupan, eller att fästa en bit spärrgaller framför flusterhålet. På sina håll har björnar ställt till det på vårkanten. Hos mig finns inga björnar, men vid vår föreningsbigård finns mopedåkande ungdomar som roat sig med att välta kupor. Mitt recept mot sådana gossar vågar jag inte skriva här. I vilket fall som helst så se till att kupställningen är frisk och stadig.

Sist men inte minst, invintra inte svaga samhällen om det är tänkta för honungsproduktion nästa år. Var inte rädd för att förena samhällen. Det är inte antalet samhällen som gäller, det är bistyrkan det handlar om. Visst går det bra att invintra små samhällen för att ha tillgång på drottningar. Se bara till att dom är extra bra isolerade. Har man flera så ställs dom tätt tillsammans. Ett enstaka kan övervintras ovanpå ett starkt, så får det lite extra värme.

Vänta inte för länge med vinterfodringen. Är draget slut så finns det inget att vänta på.

Ha inte för bråttom med att lägga på isoleringen, bina kommer fortare till ro om det är svalt.

Det egentliga arbete som återstår utöver detta, är att ta vara på vax och göra rent allt material som varit i användning. Det är ett gott råd att göra detta nu, och inte vänta till våren. Alla vet väl hur bråttom det blir då. För att ge lite inspiration till det arbete som av många uppfattas som lite tråkigt, tänkte jag ägna resten av denna artikel åt vaxåtervinning samt rengöring och förvaring av material.

Vaxet är ett fantastiskt material som biet avsöndrar ur sina vaxkörtlar. Vaxet kommer ut mellan bukringarna i form av små fjäll. Någon har räknat ut att det behövs 1 250 sådana fjäll för att ge 1 gram vax. Bina tuggar vaxfjällen och blandar det med sekret från överkäkskörtlarna. Vaxet blir då smidigt och lätt att forma.

När bina fött upp yngel en tid i cellerna, kan man se att vaxkakorna blir mörkare och mörkare. Får bina ha kakorna länge, blir de nästan svarta. Detta beror på att kokongvävnad blir kvar efter varje bi som krupit ut. Jag beskrev tidigare hur man byter ut vaxet i yngelrummet med jämna mellanrum. Detta betyder att man efter varje säsong har ett antal ramar med mörkt vax att ta hand om. Vaxet som sådant är inte förbrukat, utan

kan återanvändas sedan det befriats från kokongerna. Det finns flera metoder att göra detta på. Det enklaste är att skicka ramarna med vax till vaxfabriken, som tar hand om det hela. Där smälter man ur vaxet och silar det. Därefter valsas nya mellanväggar, vilka biodlaren får tillbaka. Ramarna görs också rena och fina. Allt detta kostar naturligtvis en slant, men det är bekvämt. Många biodlare föredrar att smälta ur vaxet själva, och leverera det till vaxfabriken i form av block. Då slipper man rensningsavgiften, och betalar bara för valsningen av mellanväggar.

För att få bästa utbytet av vax, använder man vattenånga för att smälta vaxet. En ångpanna är modellen om man har många ramar att ta hand om. I lite mindre skala, kan man använda en Saft Maja. Saft Majan kan dock inte användas till saft om man använt den till vaxsmältare.

Det smälta vaxet låter man rinna ner i kallt vatten under kraftig omrörning. Vaxet blir nu grynigt men rentvättat från lösliga substanser. Fiska upp vaxet med ett durkslag, och låt vattnet rinna av. Kör det en gång till i Saft Majan och låt vaxet rinna genom en fin silduk, ner i en plastspann i vilken man hällt ett par liter varmt vatten. Vaxet är lättare än vatten och flyter alltså ovanpå.

Låter man vaxet stelna långsamt, så spricker det inte sönder. Dagen efter kan man vända på spannen och ta ur sin vaxklump. På undersidan av klumpen finns en grynig massa, vilken skrapas bort. Nu är vaxet färdigt för leverans till vaxfabriken. Rent vax kan man skicka till valsning året om, men ramar med eller utan vax får bara skickas under tiden 1 okt-31 mars.

När man skär ut vaxet ur ramarna, så skär man av kaktråden. Kaktråden finns i två kvaliteter. Det finns rostfri tråd och förtennad järntråd. Skickar man ramarna till vaxfabriken, är det skäl att använda den rostfria tråden eftersom den tål rengöringsprocessen. Skär man ur sitt vax, är det fördelaktigare med den förtennade då den är mycket billigare.

När ramarna skall rengöras, börjar man med att ta bort resterna av kaktråd. Därefter skrapar man ramarna med en färgskrapa. Det är bra att stå ute med detta arbete, eftersom vaxet sprätter omkring och det blir lätt kladdigt. Själv använder jag en trälåda med ett gammalt kylskåpsgaller ovanpå som underlag. Skrapet lägger jag i Saft Majan. Ramarna görs sedan rent i varmt vatten i vilket man löst ca 50 gram målarsoda per liter. Jag använder en 20 liters plåtburk som får stå på en kokplatta. Man skrubbar ramarna med diskborste, och sköljer noga i varmt vatten. Ramarna läggs sedan korsvis för att torka. Sedan kommer turen till skattlådor och överblivna yngellådor.

Vax och kittvax skrapas bort med färgskrapa. Gör rent i spåret bakom rambärarlisten, och skrapa bort resterna efter klämda bin på lådornas över och undersidor. Efter skrapningen flammas lådorna med blåslampa eller gasolbrännare. Detta gör man för att desinficera lådorna. Material av plast som t.ex EPS kan naturligtvis inte flammas. För desinfektion används i stället en 2% lösning av Virkon S.

De utbyggda ramar som skall sparas, skrapas rena från vax och kittvax som sitter på utsidan. Därefter hängs de i de rengjorda lådorna. Jag brukar sätta en bit maskeringstape på lådorna där jag skriver vilken sorts ramar det är i lådan, t. e x nybyggda, mörka eller mellanväggar.

På så vis slipper jag leta till våren. Lådorna staplas på varandra i ett svalt utrymme. Den understa lådan ställs på en tät botten. Ovanpå ramarna i den översta lådan ställs en skål t.ex. en djup tallrik, i vilken man häller 60-80% ig ättiksyra. Räkna ungefär 0,5 dl per 10 ramar. Ställ en tomlåda eller ett mellanskift överst och täck med plastfolie eller glas. När ättiksyran avdunstar, rinner ångorna ner över vaxkakorna och dödar eventuella sporer av Nosema. Nosema är ett litet spordjur som lever i biets mellantarm. Om Nosema angreppet är kraftigt i samhället, påverkas honungsskörden betydligt. Ja, vad finns det mer att säga om rengöringsarbetet. Ett par små tips kanske.

Glastäckbrädor rengörs genom skrapning med fönsterskrapa (en sådan med rakblad), därefter använder man tvålull. Ugnsrengöring baserad på kaustiksoda är också mycket bra eftersom det kan lösa upp kittvax. Foderkoppar går också bra att göra rena med ugnsrengöring. Foderballongerna skall göras ordentligt rena. Mögel vill gärna växa på de små sockerresterna. Använd 2% lösning av Virkon S. Om det finns svarta fläckar av mögel, så häll i en deciliter fin sand. Håll handflatan för hålet och sätt ballongen i kraftig rotation så att sanden far runt och slipar bort det som sitter fast. Skölj sedan ordentligt med varmt vatten . Passa på att tvätta overaller och andra ”bikläder”. Det är skönt med rena arbetskläder till våren.

Med detta ber jag att få tacka för uppmärksamheten och de glada tillrop jag fått. Hur året än blev så kom ihåg att om sju månader så börjar en ny spännande säsong.